Stående:

Matts Gustav Persson,
Karl Niss,
Anders Stunis,
Anders Myhr,
Carl Ohlsson (Smock),
Bus Karl Matsson.

Sittande:

Jannes Häll,
Ejnar Hallin,
Bos Nils Persson,
Hjalmar Pdhls,
Albert Andersson (Bond),
Rull Lars Olsson,
Rull Anton Larsson,
Bus Anders Olsson.

Sollerö IF tillkomst 1922

Utdrag ur minnesskrift 1947. Berättare: Anders Myhr

Detlov Svensson, Bom Anton Larsson, Anders Myhr m. fl. utlyste ett möte i sockenstugan som blev livligt besökt varvid beslöts att bilda en idrottsförening. Sty­relse valdes.

Sedan skulle vi ha idrottsplats och det beslöts att anhålla hos kommunen om ett område på holarna vid Margaretaberg. Att sköta denna sak valdes jag. Jag lyckades intressera några jordägande sockengub­bar som begärde att vår ansökan skulle behandlas. Under sammanträdet som hölls, förekom en del repli­ker som man har svårt att glömma.

P. A. som var ”läsare” menade att det ej var lämp­ligt att kommunen upplät mark för att bygga idrotts­plats, dels var det syndigt, det kom inte att bli någon välsignelse med det. Det blev bara ett ställe att föra ett faslig oväsen på, i närheten av deras gård. Yr­kade avslag.
Bus Mats, som satt ordförande och var på vår sida, yttrade att P. A. var ingen jordägare så han yrkade varken hit eller dit för han hade ingen talan.

Myr Jöns Larsson som var min egen far, menade att kommunen ej kunde avhända sig denna plats, emedan kommunen snart måste bygga ett epidemi­sjukhus och det måste stå just på den plats som vi ville ha till idrottsplats.

Bus Anders var emellertid av en annan åsikt, han tyckte att Jöns skulle överlåta åt sonen att sköta om den saken, det var i alla fall bara kortspelarnästen där borta som det var.

Nu kom Vik Mats till tals och yttrade: ”Det där är inte så mycket att bråka om, de unga har ju en gång att övertaga bördan ock ansvaret, må de få ett tillfälle att visa sin förmåga att skapa något”. Efter ett längre anförande yrkade han bifall till föreningens begäran.

M. Olov var inte emot men tyckte att kommunen borde ta reda på skogen och som villkor borde sättas att enbuskarna kring majstången ej fick vandaliseras.

Nu var det handlande Newton som gjorde slag i saken, han tyckte att resonemanget liknade en oro­väckande ålderdom bland stämmodeltagarna och bad en del föregående talare att genomgå en föryngrings­kur. Han ansåg att kommunen borde vara tacksam för pojkarnas goda vilja att skapa ett så fostrande företag som en idrottsförening och föreslog att före­ningen skulle få både marken och skogen, och om så erfordrades även mera hjälp i fortsättningen.

– Instämmer, sa Bond Mats som satt strax intill. Nu var det tid för beslut, varvid Newtons förslag fick rätt stor majoritet. Saken var klar! Någon kla­gan yppade sig ej. P. A. gick hem med tårar i ögonen, men jag var glad i mitt sinn.

Nu börjades det egentliga arbetet, nämligen att schakta och planera för idrottsplatsen, och när jag sitter och tänker på dessa dagar får jag säga, att jag ännu beundrar den energi och enighet som pojkarna ådagalade. En heder för den tidens Sold pojkar!

Men det fanns även andra intressen och åsikter. En dag när jag kom ut från Newtons affär mötte jag Bus Lars (Lanser Lars), han hälsade förstås och sedan sa han:

– Ä va bra i råket di, du ska ju va jenn av döda idrottsbestyrelsim ass drivfugler du a i ärt. (Jag frågade om han skulle gå med i före­ningen.)

– Nej, men i tänkt um ir skuldir til å fyll dan ost, så gor e full a mytji martyri å då edd ir kunna fendji tei je räs å jän faststen så i a å jenum lot nårdå gardn Rullpers Niss. Ja i bar bjod di ä utå någu så melst betalning.

(Han erbjöd ett röse och en stor sten som fyllnadsmateriel utan betalning.) Jag tackade så mycket för hans stora offervillighet och lovade att vi skulle ta det allra först om det kom att fattas för oss.

En dag när vi höll på med jobbet på idrottsplatsen kom en av öns något beryktade jordbrukare förbi. varvid följande samtal kunde avlyssnas:

”Nug erä full påtok att däm sku släpp a id tä rutå til ä son å jenum släjkum plass. Ä lät full i alla fall int bi äller äld tä förstör utseendä”. (Nog är det synd att dom tillåtit er att förstöra platsens utseende så där.) 
En rätt slagfärdig grabb: ”Ja, nug lär du tyck att ä e djävlått men ä kan då ta mi f-n int bi sämmer äld ä siojt å dejn lotum um ostn då du a plöja”. (Ja, men det kan då inte bli sämre än dina egna åkrar efter plöjningen.) Mannen i fråga tycktes vara belå­ten med svaret, han gick och teg.

Ja, man fick ju höra så många gånger att folk med pessimistiska anlag yttrade att dom där plättarna inte kunde annat än baka pannkaka, å dä vart det nog av den där föreningen också å deras idrottsplats. Grabbarna var dock av en annan åsikt och den var allt annat än pessimistisk.

Som vi nu alla veta, växte både föreningen och idrottsplatsen så småningom till i omfång, tävlingar och fotbollsmatcher började ar­rangeras, och därmed kom också intresset hos sollerö­borna att koncentreras mer och mer kring föreningens framsteg i alla avseenden.

Fotbollslaget var ju det viktigaste då, som det är än i dag. Jag hade själv äran att spela vänsterytter, Bom Anton var höger dito. Att inte U. K. råkade få ögonen på oss det var ju tur för Nyström och hans kolleger i tidigare landslag. Vi hade en plätt planerad tvärs över planen och spelade sålunda med en 40 meter mellan målen. Målvakterna sparkade bollen mel­lan varandra, så att vi, som var på plan vi fick bara passa på, om inte målvakten kunde klara or­dentligt någon gång så kanske man kunde få låna bollen några ögonblick. Jag fick överlåta min ytter­plats just för en sådan situation när vi spelade mot Färnäs en gång. Vår målvakt sopade i väg bollen, så att den höll på att gå in i övre högra hörnet på Färnäsmålet, målvakten halvklarade, bollen kom ut och målvakten efter, jag hade nu min chans att ut­rätta något, men målvakten var snabbare än yttern. Han tog hand om bollen och sparkade den tillbaka till vår målvakt, som tydligen hade gått undan ett tag, för bollen gick obehindrat rätt igenom. Sedermera blev det ju kritik och det påstods att jag (vänsteryttern) hade legat för litet fram, och det hade dom alldeles rätt i, jag har aldrig gillat att ligga på fram, ligger fortfarande mest på baken.

Det finns ju en hel del från föreningens barndoms idrottstävlingar, som vore värt att antecknas, men på grund av pappersbristen i dessa dagar får jag sluta med en hälsning till alla idrottskompisar från före­ningens fornstora dar och ett rungande ”Hurra för Sollerö Idrottsförening”.